"Hon som tänker för mycket"

Jag har för många tankar. Det är nog där problemet ligger.

Tänkte att ni skulle få ta del av en del av dom (jobbig mening^^)

Igår läste jag en blogg där tjejen skrev att hon vill jobba med

att stoppa mobbning. Att hon själv var mobbare i högstadiet verkar

hon ha glömt. Igår fick jag reda på ngt som gjorde mej så förbannad

att jag ville slå, skrika och sparka. Det enda jag kunde göra var att

ta bort 3 personer från facebook (värsta hämnden, jag vet).

Det är få saker som gör mej så arg som 

när någon jag bryr mej om far illa. 

Till ngt annat: Jag har alltid varit "intresserad" (helt fel ordval)

av ätstörningar och dess beteende. Gissar att det är för att jag varit

påväg ditåt några gånger själv. I lågstadiet ansågs jag vara den smalaste

(minsta och kortaste också visserligen) tjejen, ngt som jag satte mycket

prestige i. Jag var ju liksom den smalaste tjejen. Vilken lycka!

Någon gång i högstadiet växte jag, precis som alla andra, och kroppen

förändrades. Jag var fortfarande smal, men jag blev sällan kommenterad

längre. Det såg jag som ngt negativt, jag måste göra ngt för att bli

kommenterad igen. Vad? Gå ner i vikt förstås! Jag var liksom aldrig

"den populra tjejen", "den snygga tjejen", eller "hon med så långt och fint

hår". Men jag kunde ju bli den smala tjejen, så där satte jag mitt fokus.

Det fascinerande är att jag aldrig lyckades, även om jag åt minimalt

under en tid. I nian vägde jag mest jag någonsin har vägt.

De senaste tre åren har mitt viktfokus suddats ut och lämnats kvar någonstans

på vägen, vilket egentligen bara är skönt. Dock har jag gått ner i vikt.

Speciellt det senaste året. Jag minns inte när jag vägde såhär lite senast,

kanske i lågstadiet, men ändå äter jag ganska så okontrollerat.

Och framförallt ohälsosamt. Mycket chips, cocacola och makaroner.

Jag undrar vad som händer när jag flyttar hem igen. Kommer jag att gå

upp eller ner? Jag har egentligen ingen tydligt point med det här inlägget,

jag skrev bara ner mina egna slutsatser om min egen situation.

Det har ändå alltid känts tryggt på ngt vis, att passa in i idealet.

När jag igår fick svart på vitt att jo, jag är storlek xs kan jag inte förneka

att det kändes bra. Här hade jag skrivit ett långt stycke till om olika ideal,

men jag tror faktiskt inte att jag ska ge mig in i den diskussionen riktigt än.

Förövrigt mår jag bättre nu än då, ur matperspektiv. Helt utan viktfokus

är jag dock inte, men eftersom jag är så totalt ointresserad av allt vad

träning heter ser jag ingen fara i det. :)

Slutligen kan jag meddela att igår beställde jag en sak som borde komma

om ungefär en vecka och jag är jätteexcited! :D